'The Night Before' Set Besöksrapport: It's A Kanye Christmas in NYC

Det var fortfarande varmt ute i slutet av september 2014 - goda nyheter för miljontals NYC-invånare som fortfarande försöker hålla fast vid sommarens sista glöd - men en utmaning för regissören Jonathan Levine (Varma kroppar) och hans besättning, som försökte skapa jul i staden mitt i det varma vädret.

Utseendet och känslan av semesterperioden är avgörande för Levines nya film, Natten före. Det är en komedi med jultema som återförenar Levine med Seth Rogen och Joseph Gordon-Levitt (stjärnor i Levines hyllade cancerdramedifilm, 50/50) - såväl som Captain America: Civil War stjärnan Anthony Mackie - i en berättelse om tre vänner som planerar att avsluta en lång julaftonstradition med att resa från bar till bar, hela vägen upp till stadens största och bästa fest.

Screen Rant var bland en handfull journalister som gav sig ut till studiorna i Brooklyn där Natten före spelade in en viktig komedisekvens - en som placerar sina tre huvudroller i en ikonisk miljö, för att skicka upp en ikonisk filmscen, med hjälp av en populär låt.

Ställ in besök

Scenen vi såg filmas är ett aktuellt ögonblick i trailern; en ljudscen dekorerades för att inte av en slump se ut som en ikonisk leksaksbutik i NYC (första initialerna "F.A.O.," efternamn rimmar på "kvarts"), där vi fick höra vår tre leads - blivande pappan Isaac (Rogen), föräldralöse Ethan (Levitt) och den berömda idrottaren Chris (Mackie) - har kommit efter att ha fått en tidig start på att insupa denna semester sprit.

Det som följer i leksaksaffären är ett riff på Tom Hanks ikoniska scen från Stor, spelar den ikoniska NYC-leksaksbutikens lika ikoniska gigantiska golvpiano. Bara i detta film, istället för någon glad semestermelodi, är Isaac, Ethan och Chris berusade rumpa inställd på golvpianolåten av Kanye Wests "Runaway", komplett med pojkarna som tar fram låten med berusad glöd, medan familjer med shoppare, spelade av riktiga lokala familjer, tittar in (skräck? Nöje?). De tre ledningarna kom så in i scenen att Mackie under en tagning tog ett episkt spill på golvet medan han red runt på en plyschleksak för häst.

Sådan var scenen (bokstavligen) på inspelningsplatsen, i allmänhet: många skratt och hästspel, i jakten på att leverera en film som både kommer att tillfredsställa Rogens fans och producenten Evan Goldbergs (Superdåligt) märke av innerlig häftig komedi, samtidigt som man förhoppningsvis slår hem hos legioner av tittare för vilka mer hårda filmer som Dålig tomte har blivit en vanlig visningstradition för semestersäsongen, precis vid sidan av Julsemester, ensam hemma eller En julsaga.

Vi satte oss ner med Seth Rogen, Joseph Gordon-Levitt och Anthony Mackie, samt regissören Jonathan Levine, för att prata om att göra julfilmer, och alla kända roliga damer som de har satt att göra framträdanden i filma.

Vad fick er till det här projektet?

Joseph Gordon-Levitt: Äh, Levine startade det.

Seth Rogen: Ja. Han kom till mig och Evan som producenter och sa att han hade en idé till en julfilm. Och vi tänkte: "Det är konstigt." [skrattar] Och sedan förklarade han typ av sin vision och påminde oss om att av alla julfilmer vi älskade när vi växte upp och all den typ av nostalgi man får till leka med och det faktum att det liksom finns ett tomrum när det kommer till julfilmer som riktar sig till vår generation och bara generellt sett är den typ av film som folk som vi skulle vara glada över att gå på ser. Så det var där allt började, med Levines idé. Och sedan frågade vi Joe om han skulle vara med i princip. Flög du till Vancouver igen för att filma The Interview? Var det när vi alla pratade om det?

Joseph Gordon-Levitt: Ja. Det är rätt. Det finns ett mönster hos oss...

Seth Rogen: Det innebär alltid att Joe flyger till Vancouver [skrattar] och övertygar honom om att vara med i våra filmer.

Vad fick dig att vilja göra en julfilm?

Jonathan Levine: Det här var faktiskt något som jag brukade göra med mina vänner som växte upp här [i NYC]. Jag är jude, andra vänner som antingen verkligen inte gillade sin familj eller som inte hade familj av någon anledning. Jag skulle gå ut med dem på julen eftersom alla, typ när vi gick på college...det var en tid då alla var tillbaka från college. Det var en tid då man kunde återförenas med människor. Vi hamnade alltid i konstiga situationer. Det verkade bara vara en väldigt fruktbar sak att utforska för en galen nattfilm på jul.

Det andra med julfilmer, och jag älskar verkligen julfilmer i allmänhet, är att de verkligen är...jag gillar alltid ta en genre och sedan kunna [spela runt] i genren men ha den stenografin med publiken genre. Julgenren alltså, man kan helt jävlas med den lite. Det kan vara bitterljuvt. Det kan vara lite sorgligt ibland. Men det blir alltid riktigt lyckligt. Du kan göra mer slags komplicerade saker när du arbetar inom en sådan genre, det vill säga i makrot, en genre som tilltalar publiken.

Och jag antar att jag hade ett personligt... du vet, bara från att ha gjort det, hade jag en personlig anledning till att göra det. Och för mig är det alltid bara roligt att utforska stil inom vissa genrer och sånt. Jag har alltid älskat julfilmer. För detta tittade jag på Home Alone. Jag såg Eyes Wide Shut. Det är bara galet hur många olika fantastiska... Eyes Wide Shut du inte skulle tänka på en julfilm, och inte heller skulle du tänka på att den är en tonal referens för en film som denna. Men jag gillar alltid att, när jag gör något, bara ta tag i från alla möjliga olika platser. Och det finns så många olika coola julfilmer och de har alla något...som det unika med det är att det bara är en tid av existentiell utforskning.

Jag vet att det här är ett långt svar, men det andra coola med det är, för mig, i en film om att växa upp, om vuxna som typ...hur växer man upp med sina vänner? Det här är teman vi utforskar. Vad innebär det att växa upp? Hur växer du upp med dina vänner, dina unga vänner som kanske inte vill att du ska förändras eller så kan dynamiken bli annorlunda när den ena blir framgångsrik och den andra inte lyckas. För mig var allegorin om julen och barndomen, och att lämna barndomen bakom sig, något sådant mycket framträdande för att berätta den här historien. Så jag tyckte det var lite halvsmart på det sättet också.

Uppenbarligen gör du en julfilm. Du vill att den ska ha typ av denna vintergröna kvalitet. Man vill att det ska vara något att visa år efter år. Begränsar det dig när det gäller popkulturreferenser och saker som du slänger in?

Seth Rogen: Nej.

[skratt]

Seth Rogen: Vi bara gör det. Jag tror generellt...jag menar att vi försökte att inte använda referenser som har en minimal hållbarhetstid. Men mycket av vår humor bygger på att erkänna världen vi lever i och kommentera den.

Joseph Gordon-Levitt: Många av de mest tidlösa filmerna har väldigt aktuella...liknande Casablanca är…

Seth Rogen: ...det är sant. Annie Hall har fler popkulturreferenser för den tiden än många filmer. Så jag tror att om de görs bra och de är roliga... jag minns att jag inte ens visste vem författaren var som han tog fram när jag var liten. Men att du bara kan säga att det är roligt. Det är typ av tillvägagångssätt.

Så i tidigare filmer har vi haft dessa fantastiska hallucinationsscener. Kommer det att bli något sådant här där vi ser lite konstigheter?

Seth Rogen: Det blir konstigt. Det finns några stilistiskt surrealistiska ögonblick som jag skulle säga här och där.

Joseph Gordon-Levitt: Det jag gillar är att det inte bara är en komedi där människor pratar och säger roliga saker. Det är verkligen visuellt och en fröjd för ögat också.

Seth Rogen: Mycket musik i den och sånt.

Comedy pratfalls och så vidare?

Seth Rogen: Jag skulle inte säga pratfall, i sig, men det finns slagsmål, det finns jagar, det finns biljakter. Jag menar allt du hoppas på...

Joseph Gordon-Levitt: Det finns psykedeliska sekvenser...

Seth Rogen: Det finns massor av psykedeliska sekvenser...

Joseph Gordon-Levitt: Det finns magi. Det finns musik. Det är jul.

Seth Rogen: Anthony Mackie är en Marvel-stjärna. Du kan inte använda det.

[skratt]

Anthony Mackie: Jag är mer av en kärleksmaskin än något annat. För att jag är en idrottsman och...i grund och botten har min karaktär varit idrottare i nästan 15 år nu, men han har äntligen blivit berömmelse. Så han gillar verkligen att vara känd, vilket om du går ut i New York, ser du många av dessa killar, som "Herregud!!!" Så han är väldigt fast i idén om, "Jag är känd nu, så jag kommer att använda det för allt jag kan." Så han är bara en berömmelse hora. Han är killen som det är som, "Åh, man. Vi kommer aldrig att komma in där." "Sluta. Parkera bilen." Han är en av dessa killar.

Hur påverkar ikonografin av julhelgen filmens visuella stenografi?

Jonathan Levine: Det är verkligen roligt, först och främst, för julbelysning är vackert. Efter att ha varit här och filmat i augusti, kommer vi att komma tillbaka i januari och filma Rockefeller Center och alla möjliga andra större saker vi kan få. Men det är verkligen trevligt att ha den stenografin med publiken. Det är som att ha julbelysning i vilken bild som helst som bara får dig att känna dig varm och få dig att känna dig nostalgisk. Och det är inte bara visuell stenografi. Det är också en tonal stenografi. Det finns så många filmer där du kan vara rolig men du kan vara introspektiv också, som utspelar sig runt semestern.

Men visuellt, ärligt talat, Stängda ögon är en stor referens för oss. Ensam hemma är en stor referens för oss. Jag försöker tänka på andra...Ensam hemma 2: Förlorad i New York.

Diehard?

Jonathan Levine: Diehard var en referens för oss. Kyss kyss Bang Bang… det finns så många coola julfilmer...Och ja, det är helt fantastiskt. Även om vi är här i augusti, sätter du en jävla julgran med julbelysning i ett skott och lite snö på marken och du bara köper den.

Seth Rogen: Det är intressant. När vi började skriva mycket, inser du att det bara finns mycket förväntan på en julfilm. Vi skulle ge det till våra vänner att läsa vem som är författare och de säger, "Åh, ni gjorde inte det här! Det är en julfilm. Var är den här saken? Var är den här saken?" Och precis som troperna. Jag tror att vi till en början var lite rädda för dem och inte helt omfamnade, som att det är en jävla julfilm.

Så jag tror att ju mer vi bara omfamnar det och bara låter oss bli ett med det och omfamnar det faktum att det finns saker du gör i en julfilm som du kanske inte normalt gör. Du ger typ tillstånd, utan ordlek, att slå in saker i ett paket som du kanske normalt inte skulle få tillåtelse att göra. Jag tror att publiken är mycket mer mottaglig för det. Jag menar att det är semester. Du vill lämna dem med en trevlig, varm, känslomässig känsla som våra filmer i allmänhet inte har massor av. Så det var något som vi pratade mycket om, var som hur gör man det här inte bara till en film som har all den humor man kan förvänta sig av en av våra filmer, utan något som verkligen stämde av en julfilm, som något du känslomässigt ville dyka in i år efter år och du gillade hur det fick dig att känna dig, i grund och botten?

Anthony Mackie: Vi gick definitivt full jul. Nej halvvägs.

Kände du pressen att klämma... eftersom alla firar jul på sitt eget sätt. Kände du ett behov av att stoppa in alla traditioner där?

Jonathan Levine: Inte behovet, men poängen är att det här är en film för folk som julen glömt. Det är för den sortens röstbefriade julens människor. Det är som att jag är jude, men jag gillar jul mycket mer än Hanukkah. Det finns så mycket coola grejer. Och Joes karaktär är föräldralös. När jag skulle ut på julafton var det som att det fanns den här typen av hemliga sällskap av människor som inte är...jag vet inte. Jag vet inte vem som har familjen i Bing Crosby-filmer eller vad som helst. Men jag tror inte att någon har det nu för tiden. För mig är det ett väldigt coolt sätt att närma sig en semesterfilm. Det är en slags anti-semesterfilm som sedan förvandlas till en semesterfilm.

Joseph Gordon-Levitt: Jag gillar dock roten till det, för det är inte bara tre killar som går ut bara för att sparka. Det finns en cool ursprungshistoria till deras tradition att gå ut varje julafton och det är det. Min karaktär Ethan har typ en familjetragedi där han förlorar båda sina föräldrar nära jul 10 år tidigare. Så han är ensam på julen. Och hans två bästa vänner kommer och säger, "Hej, låt oss umgås. Vi vill inte att du ska vara ensam på julen." Det inleder oavsiktligt en årlig tradition av en stor utekväll på jul. Och nu är det 10 år senare och de har gjort det här varje år.

Och det tar slut eftersom man är på väg att skaffa barn. Man har blivit mycket framgångsrik i sin karriär som professionell fotbollsspelare. Och man vill inte att det ska ta slut. [skrattar]

Seth Rogen: Han har inget annat på gång. Så det bottnar i verkliga känslor. Och mycket av den typ av saker som du hittar i dessa julfilmer var ärligt talat där många av idéerna kom ifrån. Vi är precis som, "Kommer vi att helt ta till oss idén om ett föräldralöst barn och allt det här?" De är som "Ja. Det är en julfilm. Låt oss göra det så bra vi kan." Och det låter oss komma undan med en massa löjliga saker för, ja, det finns en verklig känslomässig kärna i det.

Det är intressant hur du verkar ta upp julfilmer från en typ av kreativ familj kontra familjen du är född in i.

Jonathan Levine: Ja. Definitivt. Det är för människor som inte är betjänta av den traditionella julfilmen eller den traditionella familjestrukturen. Och det handlar om att dina vänner är din familj till en viss grad, för lika mycket som jag älskar min familj, är jag inte lika nära dem som jag är mina vänner.

Finns det några stora koreograferade dansstycken?

[överhörning]

Seth Rogen: Det är jul! [skrattar]

Jag gillar att ditt svar på det var: "Det är jul."

Seth Rogen: Det är vad du börjar komma in på. Det är som "Det är en julfilm. Jag antar att vi behöver en koreograferad danssekvens någonstans!” [skrattar]

GOTG 3: Adam Warlock är kopplad till Rocket Raccoon - Teorin förklaras

Om författaren