Intervju: Michael Rooker talar om "Super", "The Walking Dead" och regi

Under loppet av sin mer än 25-åriga karriär har veteranskådespelaren Michael Rooker lånat ut sina talanger till ett brett utbud av filmer, från mainstreamdramer som JFK att kulta skräckfilmer som Henry: Porträtt av en seriemördare. Rooker, känd för sina intensiva och ofta skurkaktiga roller, prydde senast tv-skärmar som den vidriga redneck Merle i AMC: s The Walking Dead.

Rooker har också en liten biroll i James Gunns subversiva nya mörka komedi, Super, som spelar Rainn Wilson (Kontoret) som en livslång förlorare som tar på sig en kostym och bekämpar brott som "The Crimson Bolt". I filmen, Rooker spelar en av Kevin Bacons ligister, som blir måltavla för The Crimson Bolts rörtång av rättvisa.

Under en pressturné till stöd för Super, Jag hade chansen att prata med Rooker om filmen, hans roll på The Walking Dead, och även hans ansträngningar att komma in i regi. Kolla in vår fullständiga intervju nedan (såväl som vår preliminära rapport för Rookers viktigaste citat om kommande säsong av The Walking Dead).

SR: Du har jobbat med James Gunn tidigare (på kultmonsterfilmen Hasa), är Super något där han ringde dig och sa: "Jag behöver dig i den här filmen"?

MR: Nej, han ville inte ringa. Jag undrade varför han inte ringer mig för att kanske göra något i den här filmen. Han ville inte ringa mig för att han skämdes, för den enda rollen som verkligen var rätt var en av de här ligistrollerna, som kanske har ett halvdussin rader mellan sig. Så han var lite generad över att ringa mig och be mig göra det här.

Till slut pratade jag med honom och sa: "Vad, skäms du över att ringa mig? Vad? Jag gjorde ett så dåligt jobb på Hasa vill du inte att jag ska jobba med dig längre?" [Gunn sa] "Nej, jag skulle älska att du jobbar med mig, jag skulle älska att du gör något i det här, men det finns inte mycket här." Och jag sa, "Vad är här?" Så vi bestämde att jag skulle spela Abe, och Abe hade kanske tre rader, det har jag inte känna till.

Du vet, när jag först började mitt skådespeleri i den professionella världen, gjorde jag många små roller. Och små roller tror jag, för skådespelare, ibland även erfarna skådespelare, är väldigt bra för dig eftersom det slutar med att du måste hitta på allt själv. Så det är lite givande och uppfriskande, du vet, att behöva använda din fantasi på det sättet. Och så var det vad som hände med Abe. Den här lilla rollen som Abe blev en ganska cool liten roll.

SR: Det är bra att du fick jobba med James Gunn igen, för det här är verkligen en "James Gunn"-film.

MR: Åh Gud, är det någonsin.

SR: Det är ganska vridet på många sätt.

MR: [Skrattar] Det är galet som fan.

SR: Du har erfarenhet av att spela den här typen av sociopatiska typer under din karriär, så, från din objektivt perspektiv, är Rainn Wilsons karaktär, The Crimson Bolt, en total psykopat, eller finns det någon förlösning till honom?

MR: Tja, han dödar inte oskyldiga människor. Han skadar inte oskyldiga människor.

SR: Tja, han skadar folk som står i kö.

MR: Det är väl en bra sak, antar jag. Du vet? Människorna är våldtäktsmän, eller barnmisshandlare, eller knarkhandlare, och det framkommer faktiskt i filmen. Nyhetsuppläsarna tror att han är så här, och senare bestämmer de sig för "han kanske inte är så dålig trots allt." Men det är konstigt?

SR: Ja.

MR: Jag menar, han kommer bara fram och slår folk i huvudet med en rörtång.

SR: Om jag hörde om det på nyheterna skulle jag bli lite rädd för att gå ut.

MR: [Skrattar] Och så, ja...han är lite knäpp. Karaktären är en galen kille. Ensam, som du såg i slutet av filmen.

SR: Så till och med i slutet av den här sortens förlossningshistoria, tror jag inte att han är där mentalt.

MR: Han har inte blivit bättre alls. Det är bara en tidsfråga innan något annat eventuellt sporrar honom och han går iväg för att göra Super 2.

SR: Tja, byta från en galen karaktär till nästa, berätta vad som händer med allas favorit rasistiska drogmissbrukare TV-stjärna Merle från The Walking Dead.

MR: Det finns en verklig kampanj på Internet just nu, och du kan fortsätta och det är hashtaggen MoMerle [#MoMerle på Twitter]. Jag sa som ett skämt en dag till någon på Facebook, de ville veta om jag skulle komma tillbaka, jag sa: "Jag vet inte om jag kommer tillbaka." Det var då jag inte visste om jag skulle komma tillbaka eller inte. Jag sa, "Tja, ring AMC och säg att du vill ha Mo' Merle."

Och se och se, det finns en hel internetkampanj nu för "Mo' Merle." Och allt började som ett litet skämt jag gjorde för ett halvår sedan.

SR: Det är det sociala internets kraft. Om de kan få Betty White att vara värd för Saturday Night Live, kommer de att få tillbaka Merle för säsong två och mer.

MR: [Skrattar] De kommer att få till och med "Mo" Merle.

SR: Så när du först gick med i produktionen, var det något där Frank Darabont sa, "Vi kommer att förlora dig tidigt i säsong ett, men du kommer tillbaka"? Blev du lovad tid i säsong två för att förstärka karaktären.

MR: Jag blev egentligen inte lovad någonting. Jag gjorde jobbet typ a la carte. De hade inte mycket pengar de första sex avsnitten, och de har fortfarande inte mycket. De predikar redan, "Vi är fattiga", du vet, men det är de. Jag vet inte vad deras budgetar är, men de måste göra 13 nu.

SR: Och det är ett TV-program med högt produktionsvärde.

MR: Och förmodligen med inte mycket mer budget än de hade under den första säsongen. Jag är inte säker på vad det är. Jag bara hoppas och ber att allt ska bli lika bra, vet du, och lika rått som den första säsongen. Jag menar, det var uppenbart att han ville att den här karaktären skulle utvecklas. Som det skrevs ursprungligen var jag bara med i ett avsnitt. Då var det min hand.

SR: Fick du kredit för det?

MR: [Skrattar] Ingen kredit för min hand, nej.

SR: Du borde få en liten procentsats för den prestationen tycker jag.

MR: [Skrattar] Ja, om de någonsin säljer handen vill jag ha hälften.

MR: Så, jag hade bara ett program, avsnitt två, och det var bara min hand i avsnitt tre. Så [Darabont] gick tillbaka till L.A. och skrev öppningssekvensen, hela fyraminutersgrejen, från Merle för avsnitt tre. Det var nyskrivet på grund av vad jag hade gjort i avsnitt två.

De fortsatte att skämta med mig... Jag gjorde mig redo att gå. De sa, "Du kan inte gå, du är i avsnitt tre." Jag var typ, "Rätt kompis. Jag är med i avsnitt tre. Det är min jävla kung hand." Jag tror att det är min hand... i mitt sinne är jag med i ett avsnitt. Jag förbereder mig bokstavligen, jag packar och de säger "Du, du kan inte gå... Manuset är inte här än, men du är i avsnitt tre." Och jag sa, "Åh... bra, okej. Grymt bra!"

SR: Frank skrev en jäkla scen för dig.

MR: Han kom tillbaka och manuset var som ett fyra minuter långt gnäll där Merle gick igenom alla möjliga typer av mental gymnastik, vet du? Och det var häftigt. Den var vackert skriven, och jag tittade på den och tänkte bara "Wow."

SR: Jag undrar vad den här scenen har att säga om Merles karaktär framöver, eftersom han går igenom den här sortens delirium och han pratar med Gud. Det är nästan som en slags religiös omvändelse. Kommer han att bli så här dålig när vi ser honom senare i serien? Han har redan dödat några zombies med sin stubbe, så antagligen är han en ganska seriös snubbe, men han har också haft den här sortens religiösa uppvaknande. Är det något som kommer att spela ut i karaktären någonstans?

MR: Du vet, jag mailade Frank och jag sa: "Vad kommer att hända?" men han har inte kommit tillbaka till mig. Vad som än händer tror jag att vi har berört några riktigt coola idéer och ögonblick i det talet. Du vet, hela den religiösa grejen var underbar att få fram. Jag skulle älska att se tips om det senare, vet du. Jag skulle vilja se tips om sånt här. Hans önskan att vara chef och ansvarig. Och hans kunskap om demokrati, som är en pistol i ena handen och räck upp dina händer annars skjuter jag dig. Du röstar på mig eller så är du död.

SR: Det är intressant eftersom det finns en liten rörelse på nätet som frågar: "Kommer Merle att bli guvernören?"

MR: Det verkar inte som om Merle är guvernören. Merle är Merle. Jag tror att om jag kommer tillbaka kommer jag att bli ännu större än guvernören. [Skrattande]

SR: För att det de har gjort, på ett mycket intressant sätt, syntetiseras några av karaktärerna från serierna till sammansatta karaktärer i programmet.

MR: Jag tror att de kommer att fortsätta göra det, och min karaktär kan sluta med att bli någon sorts sammansättning av guvernören/Merle/något annat. Jag vet inte. De kommer inte att hålla sig till de grafiska romanerna alls. De grafiska romanerna är underbart skrivna, men de är grafiska romaner. Det här är små filmer. Det här är TV, så det måste skrivas på det sättet. Vilket de bättre, annars fungerar det inte riktigt. Det är ett annat medium, så vi måste utveckla det och ändra det och få det att fungera för det vi gör.

Så vitt jag vet kommer jag tillbaka, jag vet bara inte när. Jag tror inte att jag kommer tillbaka under den allra första delen av säsongen. De har fortfarande storylines som de måste komma igång och allt det där. Jag tror att det är fördelaktigt för programmet att vänta lite... så att när jag kommer tillbaka, när min karaktär dyker upp igen, tror jag att det kommer att bli en stor sak och det kommer att finnas ett helvete att betala.

SR: Tja, jag vet att folk väntar på det. De väntar på Mo' Merle.

MR: [Skrattar] Det är kul. Det är bara en fantastisk, rolig roll. Jag hade en fantastisk tid att göra det.

SR: Det är roligt att du säger det, för det är som "Jag hade en fantastisk tid att spela den här rasistiska tönten."

MR: Ja.

SR: Men du kan lägga mycket energi på den typen av roller.

MR: Det kan vara vad du vill att det ska vara. Det finns inte i de grafiska romanerna. Du behöver inte följa någon form av mall. Det är bara din fantasi att göra det. Så vi kommer att ha roligt när vi gör det och vad som än händer kommer att bli coolt, för vad som än händer är i Frank Darabonts hjärna - någonstans i hörnen av hans hjärna - och han kommer att komma ut med något Häftigt. Frank Darabont, efter varje tabellläsning skulle hans sista ord vara "Keep it real." Så länge vi håller det på riktigt är jag en glad campare.

SR: Vi är verkligen glada. Jag vet att många har reagerat väldigt starkt på showen.

MR: Showen är fantastisk. Min karaktär är väldigt omtyckt. De älskar den här killen - den här galna, rasistiska, sexistiska konstiga killen som äter kokain...

SR: Tja, om folk kan gilla The Crimson Bolt, då kan de gilla Merle. Jag vet inte, det kanske säger något om vår kultur eller vårt samhälle.

MR: [Skrattar] Det gör det helt. Jag menar, ett av de största skrattarna i Super är när Crimson Bolt kommer ut och slår killen med en skiftnyckel som står i kö.

SR: Åh ja. Ingen gillar linsmör, men kom igen.

MR: [Skrattar] Bom! Och så smäller han till flickvännen och skrattet blir ännu större.

SR: De älskar det. Det är vridet. Det är det verkligen.

MR: Det är det så vriden.

SR: Jag har bara lite tid, så jag skulle vilja prata om din regidebut, som är Pennhurst. [En lågbudget spökhistoria film inspelad på plats på den övergivna Pennhurst State School and Mental Hospital i Pennsylvania.]

MR: Ja, Pennhurst. Om de någonsin får tillräckligt med pengar för att avsluta det. Det är ett pågående arbete. Vi behöver fortfarande filma lite mer saker. Så jag kämpar med dem just nu med näbb och nagel för att ge mig minst en vecka till. De vill ge mig två dagar. Jag säger, "Jag kan inte göra det här på två dagar." Så vi är fram och tillbaka just nu.

SR: Behöver du fotografera pickuper eller filmar du nya scener?

MR: Det finns några andra saker jag vill filma och några pick-ups. Det är ett pågående arbete och jag hoppas att allt löser sig så att vi kan lägga till det vi redan har skjutit in. Du vet, jag kom in i det här med att veta att det är ett pågående arbete och att vi inte riktigt har tillräckligt med pengar för att göra hela filmen just nu. Så vi använde pengarna som vi hade för att filma vad vi kunde. Nu måste vi - vi har skrivit mer grejer för det. Det är ett lite konstigt, konstigt sätt att arbeta på en film. Det är definitivt väldigt lågbudget, oberoende stil.

SR: Du har jobbat på många sådana oberoende filmer, så det är inte ovanligt, men det här är första gången du regisserar.

MR: Första gången jag var bakom kulisserna och sa: "Nej, nej, nej. Jag behöver fyra dagar! Fem dagar! Ge mig inte en dag!"

SR: Var det för mycket stress, eller blev du biten av regissörens bugg? Vill du göra mer?

MR: Jag skulle göra det igen, ja. Jag gillade det liksom. Det skulle vara trevligt att faktiskt ha tillräckligt med pengar för att göra hela filmen i början. [Skrattar] Så du behöver inte riktigt bråka och bråka om att skrapa ihop tillräckligt med pengar för att få de fyra dagar eller fem dagar du behöver.

SR: Tja, om du fortfarande vill regissera efter att ha gått igenom en plågsam indieupplevelse, så är det förmodligen bra.

MR: Ja, det är definitivt en bra sak. Jag har redan sagt, "Herregud killar... gå och gör det själv." Jag har redan varit där två eller tre gånger redan. Vi får se, förhoppningsvis får vi tillräckligt med pengar för att få det att fungera och göra det vettigt och göra det lite läskigt och roligt och fånigt också.

--

Vid det här laget var jag tvungen att avbryta min intervju med Michael Rooker, men jag hade en fantastisk tid att prata med honom om Super, The Walking Dead, och Pennhurst.

Kom tillbaka för Screen Rants recension av Supersnart, och för fler uppdateringar om The Walking Dead, som sänds på hösten.

Hur Batmans trailer antyder att det kan bryta en Batman-tradition

Om författaren