"The Fighter" recension

Det finns redan uppgifter om att Christian Bale kommer att bli nominerad till en Oscar för sin tur som Dicky Eklund, och erkännandet är fullt förtjänt. Även om det inte precis är fokus, är Dicky utan tvekan den här filmens drivkraft, och den vanligtvis reserverade Bale lyckas utstråla den galna (och smittande) karisma hos sitt motiv även i Dickys värsta ögonblick, skapade på en gång en heroisk dunderhead och (som avslöjas av ett framträdande av den faktiska Dicky Eklund i filmen) en ganska exakt nick till andan i hans verkliga liv motsvarighet. Bale går så långt som att spika fast Dickys gängliga kroppslighet perfekt, en subtilitet av prestanda som lyfts fram i en fantastisk scen där Dicky och Mickey jämför sina kampstilar.

Däremot skildrar Mark Wahlberg i stort sett samma tysta, halvsårbara tuffa persona som vi har sett i filmer som Fyra bröder eller Vi äger natten. Jag överlåter åt dig att avgöra om närheten mellan Wahlberg och Wards faktiska arbetarklassuppväxt i Massachusetts ger skådespelarens skildring "äkthet", men för min del måste jag kritisera Wahlberg för att ha låtit bispelarna överglänsa ledningen så ljust.

Medan mycket fokus kommer att ligga på två ledande mäns prestationer, för mig var det faktiskt kvinnorna i Slagskämpen som stal showen. Indieskådespelerskan Melissa Leo är nästan oigenkännlig som Mickeys drakfru-mamma, Alice. Med sin vissna townie-look, ständiga slöja av cigarettrök och gnistrande röst som praktiskt taget väser varenda stavelse i hennes New England-brogue, är Leo en scen-stjälare av bästa slag. Amy Adams får den stora ordningen att handla hullingar med både Leo och Bale under hela filmen, och här bevisar hon varför hon två gånger har nominerats till en Oscar så tidigt i sin spirande karriär. Charlene är den där "tjejen som får killen", men hon är ingen Adrian för Mickey's Rocky, på något sätt. Om något är Charlene en orädd, mer rättvis (läs: ingen B.S.) version av Alice, och hennes konfrontationer med drakmodern och Dickys gäng systrar (en fantastisk ensemble av karaktärsskådespelerskor) skapar de mest lustiga och underhållande scenerna i film.

Understödjande framträdanden av Jack McGee och Mickey O'Keefe - när de två besvärliga fadersfigurerna gick in i hjälpa Musse till storhet, samtidigt som den smutsiga sidan av familjen håller sig borta - är lika starka (och rolig).

Russells regi håller klokt fokus på dessa huvudkaraktärer och vandrar aldrig iväg till sportactionens frestande rike. I boxningssekvenserna (som är iscensatt för att efterlikna 90-talets HBO-sändningar, med god effekt), håller regissören kameran tätt mot ansikten och kroppar på sin primära rollbesättning, låta sina uttryck och gester (oavsett om de är i ringen eller i mängden) förmedla sammanhanget och historien bakom sportspektaklet - vilket är hela poängen med filma.

Utanför ringen får Russell sin version av Lowell att se grym och äkta ut - och jag pratar inte om det där "polerade gruset" du ser i filmer som Ron Howards Depression-era Cinderella mannen. Från "kostymerna", till terrängen, till fotografierna, kinematografin och skådespelarnas (halvt) föga smickrande fysiska utseende (även den ljuvliga Adams blir lite blek, köttiga kurvor och en urtvättad look) den här polerade filmen ser ut som en del av en opolerad indiefilm, återigen förlitar sig på karaktärer och skådespeleri istället för produktionsvärden att bära den. Ett klokt beslut.

Allt som allt, Slagskämpen är en av årets bästa filmupplevelser för mig. Fantastiska prestationer, bra filmskapande och en genuint njutbar resa efter karaktärer som du förmodligen kommer att ha svårt att glömma. Ett måste att se den här semesterperioden.

Kolla in trailern för Slagskämpen:

httpv://www.youtube.com/watch? v=TIcNP2F8cJg

[undersökning id="NN"]

Vårt betyg:

5 av 5 (mästerverk)

90-dagars fästman: Evelin säger att producenten Blindsided Her & Made Corey Do Things