Tetris-recension: Vissa stycken saknas i välgjord men standarddramedi
Tetris är en funktionsduglig anpassning, men trots all dess visuella känsla och 80-talsnostalgi saknas det fortfarande något när alla bitar samlas.
Videospelsanpassningar har en orolig historia, från den rent dåliga (Assassin's Creed eller Ensam i mörkret) till det mestadels tolererbara (den vilt avbokade men ändå på något sätt njutbar Resident Evil franchise). I år togs formatet till nya höjder med HBO: s Den sista av oss, som många proklamerade vara den första riktigt stora videospelsanpassningen. När det först tillkännagavs, Tetris verkade som om det skulle falla på spektrumet någonstans mellan dåligt och acceptabelt. Hur skulle de förvandla pusselspelet till övertygande film? För det mesta gör de inte precis det. Tetris är en användbar anpassning av den verkliga kampen om rättigheterna till ett av de mest kända videospelen av alla tid, men trots all dess visuella känsla och 80-talsnostalgi, är det fortfarande något som saknas när alla bitar kommer tillsammans.
Tetris Taron Egerton i huvudrollen
Tetris följer en nivåstruktur som alla spelare kommer att känna till, och när insatserna ökar så ökar nivåerna. Det finns också ögonblick av pixelering och scenupprättande bilder i videospelsformat, och det är ett roligt sätt att lägga till utseendet och känslan av Tetris till en film som egentligen inte handlar om Tetris spelet, vilket är filmens största problem. Filmen är en titt på kampen om distributionsrättigheterna till Tetris, som är ett så torrt ämne som det låter. Tetris kämpar för att lyfta den här historien bortom historieböckerna och filmen lider för det. Ibland är det svårt att avgöra vem som kämpar för vilka rättigheter (det finns arkadrättigheter, PC-rättigheter, handhållna rättigheter) i vilken region (Japan, Amerika, Sovjetunionen) och denna otydlighet gör det svårt att investera i drivkraften för Tetris' komplott.
Lyckligtvis är filmens hemliga vapen Egerton och Yefremov. Egerton är kanske mest känd för sin roll i Kingsman franchise, men skådespelaren har visat sig kunna hantera tystare (eller åtminstone mindre explosivt) material i AppleTV+-serien Svart fågel och Raketmannen, Elton John-biografin. Här spelar Egerton Henk med en sorts desperat optimism som gör att man rotar för honom oavsett vad. Att filmen visar Henk med sin familj hjälper också. Det är Henks vänskap med Alexey som verkligen gör Tetris spelbara, men stärker vad som annars kan vara en förvirrande mellansträcka av möten och rättighetsprat.
När Tetris faller in i det hela"kommunism dålig, kapitalism bra"Fingerviftande shtick som är vanligt för filmer där Sovjetunionen är en allomfattande skurk utan nyanser, det är förhållandet mellan Henk och Alexey som kompenserar för det. Det finns andra ögonblick som sticker ut, som en tredje aktens biljakt som får hjärtat att springa, men Tetris är ingen thriller, även om den försöker vara det. Den handlar om två män som försöker skapa ett liv för sina familjer. När det tappar fokus på Henk eller Alexey, Tetris tenderar att tappa handlingen.
I slutändan finns det lite som faktiskt är spännande med sitt säte Tetris, vilket är bra. Tonmässigt kanske det vill att publiken ska tycka att insatserna är höga, men det är okej att de inte är det. I mitten av Tetris är en fisk-ur-vatten-dramedi om Rogers på väg till Sovjetunionen för att säkra rättigheterna till Tetris. Egerton ger allt till rollen och bevisar att han kan spela alla lika lätt som Elton Johns bombast. Även om det inte håller ihop hela tiden Tetris' två timmars speltid är filmen bättre än summan av dess delar tack vare att Egerton och Yefremov passar ihop så bra.
Tetris släpps på AppleTV+ den 31 mars. Filmen är 118 minuter lång och betygsatt R för språk.