Regissör Andy Fickman: Heathers The Musical Interview
Regissören Andy Fickman diskuterar att sätta ihop en inspelning av musikalen Heathers för Roku, och hur han hoppas att den når tonåringar idag.
När den mörka komedin LjungarDebuterade första gången 1989, ingen kunde ha förväntat sig att tonårsångesten med en kroppsräkning skulle kunna bli en övertygande (och till och med hjärtvärmande) musikal. Men med talangerna hos Kevin Murphy (som var huvudskribent för Desperata hemmafruar) och Laurence O'Keefe (som skrev låtarna till Lagligt blond), Heathers: The Musicalblev lika mycket en kultklassiker som sin föregångare – och lyckades blanda in massor av genuin tillgivenhet i sin sardoniska ton.
Andy Fickman var ansvarig för att regissera scenproduktionerna av Heathers: The Musical i Los Angeles, New York och London, och har hjälpt det att växa med varje ny rollbesättning och plats. Mellan att byta ut låtar och lägga till djup är scenproduktionen en levande varelse som bara tillfälligt kan fångas på film innan den spirar vingar och flyger iväg. Att fånga ögonblicket är precis vad
Screen Rant pratade med regissören Andy Fickman om hur Ljungar musikalen har utvecklats under åren, vad han hoppas yngre fans får ut av den, och vad som inspirerade de otroliga reklampauserna för Rokus inspelade version.
Du har jobbat med Ljungar i över ett decennium vid denna tidpunkt. När gjordes möjligheten att göra en inspelad version för Roku presentera sig och hur närmade man sig den specifika filmningen?
Andy Fickman: Vi har haft det så bra sedan vi verkligen lanserades i Storbritannien runt 2018, och den showen har fått en enorm mängd fans. Våra partners på Village Roadshow, som har de underliggande rättigheterna till filmen Heathers, var riktigt bra och började prata med oss om, "Hej, tänk om vi gjorde en scenfotografering?"
Roku började verkligen engagera sig i originalprogrammering; de har den där fantastiska Weird Al Yankovic-filmen på gång. Fördelen med att göra mycket film och tv är att det är lite av mitt dagliga jobb. När någon säger, "Hej, kan du sätta ihop ett team och gå och filma det?" Jag säger, "Det där vet jag hur man gör så." Vi hade en ny skådespelare som kom in, och vi kunde få folk från vår turné och ta in lite nytt namn. Kevin [Murphy], Larry [O'Keefe] och jag gick direkt tillbaka till repetitionsprocessen.
En inspelning är frusen i tiden för eftervärlden, medan själva showen är en levande varelse som ständigt utvecklas. Fanns det några svåra beslut om vad du skulle ha med eller inte i inspelningen?
Andy Fickman: Jag skulle säga att med Kevin och Larry och jag, som ett partnerskap, är vårt mål att varje gång vi går till repetition för en ny skådespelare, justerar vi. Och vi är alltid som, "Låt oss prova det här skämtet. Låt oss prova det." När vi började göra den här versionen, erkände vi ungefär att om det här är versionen, "låt oss klippa det. Låt oss lägga till det, låt oss ändra på det." Så fort vi slog in scenbilden tog vi det manuset och lämnade det sedan till den nya skådespelaren som kom in för en vecka sedan. Vi var som, "Det här är versionen. Det här är vad det kommer att bli."
Jag garanterar att vi någon gång kommer att vara tillbaka i repetitioner någonstans för en ny turné, och vi kommer att säga, "Tänk om vi provade det här?" Det utvecklas alltid lite.
På tal om evolutioner så var det faktiskt första gången jag såg "You're Welcome" framföras, eftersom jag tidigare bara sett "Blue". Jag älskade vad Kevin och Laurence sa om att utforska våldtäktskulturen mer seriöst i den låten, och jag undrade om din syn på det från en regi perspektiv. Hur skiftar ditt arbete i ett sådant nummer?
Andy Fickman: "Blue" var en publikfavorit. Det var en catchy låt. John [Eidson] och Evan [Todd], som var Kurt och Ram i LA och New York, hittade en bra rytm med det. Men vi kände att det inte rörde berättelsen på rätt sätt, för det finns ett allvarligt inslag i det. Det fanns ett allvarligt inslag angående dejtvåldtäkt, kulturen kring det och var Veronica bodde i den världen.
När vi kom till London var det första Kevin och Larry ville göra att prova "You're Welcome". Vi var i verkstad och alla var chockade. Folk var som, "Vänta, vad? Du gör inte Blue?" Och vi säger, "Nej, vi tror att vi kommer att göra det bättre." Det var svårt eftersom alla kön var glada för "Blue", bara för att de gillade låten. Men när vi väl började säga "Ge oss en chans" så fastnade det verkligen och folk började titta på det från ett annat ställe.
Ur regissörssynpunkt vill man alltid lyfta materialet. Jag kan ge dig tusen anledningar till varför vi inte hade ett 11-timmarsnummer för Veronica, men ingen av dem är bra. Och så föddes "I Say No", som nog är en av mina favoritlåtar i programmet. Vi hade inte ett [Heather] Duke-nummer tidigare – i själva verket, när Alice [Lee, som spelade Duke i LA] kom för att se showen, var jag som, "Du kommer att bli så upprörd. Duke har en mördarlåt nu." Alice sa: "Hur är detta möjligt? Det är en så bra låt!" Du försöker alltid lyfta ditt material om du får en möjlighet att fortsätta växa och arbeta. Som berättare var det precis vad vi ville göra.
Jag tänkte faktiskt fråga dig om "Never Shut Up Again", för jag älskar att dyka längre in i Dukes psykologi. Hur var det att hjälpa till att skapa hennes evolution såväl som McNamaras som showen fortskrider?
Andy Fickman: Jag har fördelen av regissören, där jag får höra författarnas demos. Du hör Kevin och Larry sjunga varenda kvinnlig röst, och i mitten säger de, "Då sliter vi sönder hennes kläder och vi avslöjar den här." Och direkt, allt jag tänker är, "Hur gör jag det? Okej, det låter coolt. Hur ska jag inte förstöra det?"
Första gången vi började repetera – vi hade den underbara T'Shan Williams i den produktionen – vi tyckte låten var så stark, för här var Heather #2 som äntligen inte tänkte hålla käften längre. Hon behövde inte hålla käften! På något sätt var det detta befriande nummer av någon som hittade sin röst. Men samtidigt hittar de sin röst, och de är ingen bra person. Om du dödar den där generalen är du rädd att det kommer att finnas en värre general som kommer att resa sig.
Det var en lysande låt och en fantastisk möjlighet för iscensättning och för ett karaktärsögonblick. Jag är så glad att vi har det nu, för det känns att vi är mer balanserade på grund av det.
Jag älskar hur det representerar de vägar du kan ta också. Det finns Veronica-stigen, eller går längre ner på Heathers stig.
Andy Fickman: Det är 100% vad vi alltid säger, när vi pratar med fans eller cast under åren. När folk tittar på programmet säger alla alltid att de var Veronica eller Martha. Ingen vill någonsin påstå att de verkligen var Heather Chandler, men vi känner att innerst inne är någon som: "Jag är rädd att jag kan ha varit en hertig eller en Chandler."
Dessutom älskar jag verkligen färgpennaskonsten för reklampauserna. Vad var inspirationen bakom dem?
Andy Fickman: Tack. Vi satte ihop det i redaktionen och vi fick reda på att vi behövde göra reklampauser. Vi tänkte "Åh, okej..."
När jag gör tv vet jag att min annons går sönder, eftersom den är inskriven i mitt manus. När jag gör funktioner och ett nätverk köper det, kommer de att sätta in sin egen annonspaus, och jag vill inte se den. Men här vill jag att publiken ska vara en del av det. Jag ringde Kevin och Larry och vi började prata om vad som skulle kännas rätt. Jag är ett barn på 80-talet och MTV, så jag ville att det skulle ha en MTV typ av känsla, som A-ha-videon. Alla stod bakom det, och Village Roadshow och Roku var så stöttande. Jag är glad att du uppskattade det.
Eftersom Ljungar filmen kom ut, det känns som att vår verklighet har kommit mycket närmare den. Det är mindre av en parodi och mer av en återspegling av vår tid. Vad hoppas du att fansen tar med sig från musikalens tolkning av den historien, och hur spelar den i det här klimatet?
Andy Fickman: En av de svåraste sakerna att hantera är vapenkultur och våld i gymnasiet; även bomber i gymnasiet. Det här är inte 80-talsfantasi; detta är vår dagliga verklighet. Jag tror att vår önskan inte är att trycka bort det, utan att omfamna det och att snurra det med vår egen nivå av hopp. Det är den känslan att vem som helst kan göra skillnad. Det finns förlösning, men det tar individen. Du kan vara Veronica, men du måste vara den som står upp.
Det vi började hitta är att så många unga människor som tittade på skulle säga: "Jag förstår det på scenen drama är att någon skrev ett elakt praktiskt skämt till Martha och bjöd in henne till festen, så att alla kan göra roligt. Men vi hanterar det online, och det är för alltid online." Vi har haft så många vackra ögonblick, vare sig personligen eller e-post eller brev, av barn som berättade för oss hur nära verkligheten detta var för dem. Hur mobbning hade kommit utom kontroll, eller hur de hanterade det, och hur showen ramade in det på ett sätt som gav dem lite solsken. Det finns en bättre morgondag, och det finns en chans för en ny sheriff i stan.
Sist men inte minst kan jag inte vänta på att Phillipa Soo ska lysa upp mitt liv En sann kärlek.
Andy Fickman: Jag kommer att säga att Phillipa Soo, Simu Liu och Luke Bracey bara är fantastiska. Den skådespelaren är drömsk. Och Taylor Jenkins Reid skrev manuset tillsammans med sin man Alex. Ibland gör du en boköverföring och någon annan kommer in, men här har du författaren själv som skriver de orden.
Jag håller på att avsluta. Jag var fram och tillbaka i redaktionen medan jag gjorde Heathers, så vissa dagar skulle jag vara i den här rika romansen. Och då skulle jag vara tillbaka till Heathers. [Skrattar]
Om Heathers: The Musical
Välkommen till Westerberg High, där Veronica Sawyer bara är ännu en av ingen som drömmer om en bättre dag. Men när hon oväntat tas under de tre vackra och omöjligt grymma Heathers vingar, börjar hennes drömmar om popularitet äntligen gå i uppfyllelse. Tills JD dyker upp – den mystiska tonårsrebellen som lär henne att alla är rädda för att vara ingen, men att det är mord för att vara någon...
Heathers: The Musical är nu tillgänglig att streama på The Roku Channel.