Tord Danielsson & Oskar Mellander Intervju: The Evil Next Door

The Evil Next Door är en ny svensk skräckfilm som utforskar onda andar genom linsen av en nybildad familj. När nyligen styvmamma Shirin (Dilan Gwyn) flyttar in i ett nytt hem med sin man och styvson Lucas (Eddie Eriksson Dominguez), börjar konstiga saker att hända runt henne när hon oroar sig för sitt barn.

Filmskaparna Tord Danielsson och Oskar Mellander pratade med Screen Rant om vad som inspirerade berättelsen och hur man arbetade med en ung skådespelare som Dominguez.

Screen Rant: Tord, jag vet att du hade en personlig upplevelse i din duplex. Kan du prata med mig om hur dessa händelser inspirerade filmen?

Tord Danielsson: Ja, vi hade några grannar som flyttade ut. Och en natt när de hade gått hörde jag konstiga ljud komma från andra sidan, men jag visste att den sidan var tom. Jag började prata med min fru, och först hörde hon honom inte. Jag tänkte: "Inbillar jag mig det här?" Senare hörde jag ljuden igen och pratade med henne. Och hon sa, "Ja, jag tror jag hörde något." 

Jag fick aldrig en förklaring till detta, och det var nog precis som att de nya grannarna checkade in och vidtog åtgärder eller vad som helst. Men det inspirerade mig eftersom jag och Oskar då hade pratat med den här familjen norrut i Sverige, som hade upplevt riktigt läskiga saker. Dessa två saker tillsammans blev verkligen inspirationen för filmen.

Det fanns också den här familjen som hävdade att det fanns någon ond varelse som tog deras barn 2014. Oskar, kan du prata om hur det format filmen tillsammans med Tords berättelse?

Oskar Mellander: Ja, det är löst baserat på saker vi hört eftersom folk vet att vi skriver manus och gör filmer. Vi hade inte gjort något i närheten av skräck då, men vi hade en gemensam vän som sa åt oss att prata med hans familj. Vi chattade faktiskt med dem på Facebook och allt det där, men vi lovade dem att inte säga för mycket om dem. Det är löst baserat på det.

Tord Danielsson: Deras historia är inte lika hemsk. Det finns inga döda barn, och vi gjorde det mycket mer hemskt i filmen. Men jag tror att hela familjens dynamik fanns där i deras berättelse, att inte bli trodd och styvmammans sak, och så småningom flytta ut eftersom de fortfarande trodde att någon form av enhet var ute efter barn.

Jag älskar att du kunde knyta in styvmamma aspekten. Som styvförälder själv kan jag relatera till det lite. Vad inspirerade det extra elementet till filmen?

Oskar Mellander: Jag tror att vi har många vänner, och även min syster. Hon är, i Sverige, du kallade det en "bonusförälder".

Det är alltid lite komplicerat. Hur går det? Jag kan inte engagera mig för mycket, eller kan jag? Det tar tid att bygga upp ett slags självförtroende. Det barnet var lite äldre, men vi tänkte: "Tänk om det här hände lite tidigare?" När någon inte är så pratsam och inte kan berätta en sammanhängande historia och allt det där.

Och vi ville leka med föreställningen om hon faktiskt gör något mot barnet. Som vi berättar det är det ingen som tror att hon gjorde eftersom det är hennes historia. Men i en tidigare version fanns det faktiskt tvivel, eftersom vi berättade det från en annan vinkel. Och jag tror att det var där vi hittade inspirationen eftersom vi behövde en annan historia. Och vi ville inte att det skulle vara spektakulärt – utan mindre, som en familjegrej.

Att göra skräck är nästan som att vara en filmmagiker eftersom det handlar om huruvida du kan lura publiken att tro saker eller inte. Hur många av skräckelementen var praktiska kontra digitala, och hur tog ni de besluten?

Tord Danielsson: Vi började med tanken att allt skulle vara praktiskt. När vi spelade in filmen trodde vi verkligen inte att vi skulle göra någon CGI alls. Men sedan var vi tvungna att göra några omtagningar, och vi kunde inte få Troy [James] att komma tillbaka till Sverige på grund av pandemin och allt. Så vi behövde lägga till dessa CGI-element.

Medan vi gjorde det gjorde vi några andra, som ett barn i ett fönster och sånt - på grund av pandemin. Jag tror att om det inte vore för pandemin, skulle vi inte ha någon CGI alls. För både jag och Oskar älskar praktiska effekter och att se saker i kameran. Att veta när du gör det om det här fungerar, det är skrämmande.

Kan du prata med mig om din ideologi att skapa spänning i en film?

Oskar Mellander: Vi har aldrig gjort skräck förut. Vi gjorde [en skräckserie], men det var faktiskt inte läskigt på riktigt, tycker jag. Det var mestadels lite komiskt, och mer till slasher-typen av skräck.

Men vi tog saken på allvar och studerade upp. Och det finns ingen bok du kan läsa för att berätta hur du gör. Jag tror att vi studerade allt vi gillade och såg hur de gjorde det. Och sedan försökte vi göra det på samma sätt, men inte på samma sätt. Scenerna är inte desamma, men på samma sätt, och vi spelade in mycket extramaterial så att vi kan redigera.

Tord Danielsson: Vi var så rädda att filmen inte skulle bli skrämmande. För i Sverige har vi inte den här stora traditionen att göra skräckfilmer. Så vi tittade på alla våra amerikanska favoritfilmer och regissörer, och vi var så förberedda och gjorde läxorna. Jag är så glad att du säger det här om spänningen och allt eftersom vi lägger ner så mycket arbete på det. För det var skrämmande för oss: tänk om den här filmen inte blir så skrämmande som vi ville? Då är det ingenting; det är en komedi utan skratt eller en skräckfilm utan skrik.

Eddie Eriksson Dominguez är briljant i den här filmen på så många olika nivåer. Vad tillförde han rollen som Lucas som inte fanns på sidan?

Tord Danielsson: Jag tror att för oss var Lucas typ ingenting på sidan. Han var bara det lilla barnet som var rädd. Han är ingenting för oss; han är en MacGuffin på ett sätt. Men sedan, när Eddie kom ut och vi såg honom i scenerna, blev den karaktären så viktig för alla scener. Han är en riktig person. Och han var fem år när vi gjorde filmen!

Det var speciellt att arbeta med någon som är fem år gammal. Men vi designade den här metoden att arbeta med honom så att vi efter ett tag kunde göra saker som vi aldrig trodde att vi skulle ha gjort. Som de här långa, långa tagningarna med Dolly-bilder, där han går själv och gör saker och reagerar på saker som inte kommer att finnas där förrän efter produktionen, och inte tittar in i kameran.

Och allt detta tog mycket arbete eftersom en femåring lätt blir distraherad. I en skräckfilm, om någon tittar på något, tror du att det är något speciellt. Så vi var tvungna att dra hans uppmärksamhet hela tiden, och det krävde mycket arbete. Men i slutändan är han ett så fantastiskt litet barn. Han tog verkligen farten.

Oskar Mellander: Ja, det gjorde han. Och vi tillät oss att slänga planeringen för hans scener ut genom fönstret och börja om, med det vi hade lärt oss den första veckan. Vi kan göra mer med det, vi kan pusha honom eftersom hans framträdande var tänkt att redigeras in för att skära till honom. Vi fick snabbt reda på att vi kunde följa honom och göra saker som vi aldrig trodde var möjliga. Så vi bara tillät oss själva, till skräck för alla andra i laget och många människor, bara slänga det och göra det på ett annat sätt.

Vi ändrade det varje vecka, och det dödade oss ganska mycket när vi sköt den. Men när saker och ting kan bli bättre är det bara att driva på det. Gör det bara.

Tord Danielsson: Alla producenter sa: "Du måste casta ett äldre barn. Du kan inte casta den här femåringen. Han är fantastisk, men det här är ingen bra idé." Och vi gillade honom så mycket, men det kunde ha varit en annan film om vi var tvungna att spela in den i den stilen. För alla scener är inte gjorda i samma stil, även scenerna med honom. Och vi trodde inte att det skulle vara möjligt i början.

Det visar att ni verkligen gjorde era läxor, men under loppet av att göra den här filmen, vad är det ni har lärt er om skräckgenren som ni kan ta till andra projekt?

Oskar Mellander: En av de svåraste är att man måste göra sina läxor och göra rätt från början. För du kan spara det till en viss grad, men det är oförlåtande på sätt och vis. För om du skär upp det för mycket, eller om du gör fårgrejer, är det inte läskigt.

Tord Danielsson: Och jag tror också att man måste lita på sin magkänsla. Det här är skrämmande, det kommer att bli skrämmande, men vi är fortfarande nio månader från att det här ska vara skrämmande. För vi måste redigera den. Och under dessa nio månader gillar så många människor producenter och kostymer att de kommer att säga till dig, "Det här är inte skrämmande. Ta bort det, ta bort det. Det här är inte skrämmande." Vi hade så många människor som sa det till oss, men vi höll fast vid det och det blev skrämmande. Det var en stor lektion för oss. Du måste lita på dig själv.

Oskar Mellander: Ja, för vi vet vad det här kommer att bli när ljudet är på och graderingen och allt. När det är klart kommer det att bli så läskigt. Och jag känner att det är en viss liten bit av stickningar som kommer att bli hemskt - eller fruktansvärt av skräck.

Nästa: Varför Junji Itos Tomie är en skräckfilmsikon i Japan

Star Wars bekräftar Siths ursprung i Canon