Deep Blue Sea-filmer rankade, sämst till bäst
Från och med 2020 finns det en tjänsteman Djupt blått hav trilogin, så vilken version är bäst? Skräckserien med haj-tema startade 1999 och blev en riktig kassasuccé, då Renny Harlins storsäljare på 60 miljoner dollar dödades i biljettkassan med en 165 miljoner dollar. Det skulle dock dröja nästan ytterligare två decennier innan en uppföljare släpptes, och en tredje film släpptes i juli 2020. Som många franchiselojalister kanske redan vet matchar inte en av de tre filmerna kvaliteten på de andra.
De Djupt blått hav filmer fungerar som fristående produktioner, men de är verkligen sammanlänkade av en central handling. 1999 års franchisestartare, Djupt blått hav, kretsar kring hajar som är genetiskt framställda för att ha större hjärnor. För övrigt lär de sig att överlista människor och jaga dem, vilket resulterar i några blodiga ögonblick och oneliners med sharked-tema. Släpptes 2018, Deep Blue Sea 2har inte blivit ett kulturellt fenomen, men tar verkligen tag i den ursprungliga filmens händelser och sätter upp huvudpremissen för 2020-uppföljningen, Deep Blue Sea 3.
I popkulturen, originalet Djupt blått hav film väckte intresse för undergenren som kallas sharksploitation. Steven Spielbergs klassiker från 1975 Käftar är utan tvekan den bästa hajfilmen som någonsin gjorts, men det har många andra sedan som ger genklang hos tittarna av olika anledningar. Till exempel Sharknado franchise har ett komiskt inslag, medan en film som Meg producerades för långt över 100 miljoner dollar och tilltalar storsäljarna. Regissören Jaume Collet-Serra tog ett mer avskalat tillvägagångssätt för 2016 års hit, The Shallows, som i huvudsak är en karaktärsstudie med den begåvade Blake Lively i huvudrollen. I den Djupt blått hav filmer, de tematiska konstanterna är de genetiskt framställda hajarna som systematiskt terroriserar människor. Här är vår syn på de tre franchisefilmerna, rankade sämst till bäst.
3. Deep Blue Sea 2
Regisserad av Darrin Scott, Deep Blue Sea 2 lider inte av sin C-filmsvibb, utan snarare av ett klumpig manus och svag komisk lättnad. Dr Misty Calhoun (Danielle Savre) reser till en plats som heter Akhelios för att träffa den excentriske miljardären Carl Durant (Michael Beach), som genetiskt har förändrat flera tjurhajar och gör det klart att han värderar fisken mer än människoliv. Därifrån blir det exceptionellt hemska skådespeleriet ett stort problem, tillsammans med ett manus som inte litar på att publiken ska koppla ihop punkterna. Vissa rader av dialog läses med en besvärlig stelhet, och även med en märklig känsla av självförtroende som gör att så många lågbudget skräckfilmer spåras ur. Visuellt finns det mycket att njuta av Deep Blue Sea 2, och filmen tar faktiskt fart i sista akten, men de kollektiva föreställningarna – bortsett från ovannämnda Beach – är svåra att se och distraherande.
2. Deep Blue Sea 3
Deep Blue Sea 3 är definitivt inte en av 2020-talets måste-se-filmer, men det är inte heller en fullständig katastrof som Deep Blue Sea 2. Det finns faktiskt ett fall att göra att John Pogues 99 minuter långa inslag så småningom kan bli en kultklassiker under genren. För det första är det övergripande skådespeleriet on-point, särskilt det av Tania Raymonde (Alex Rousseau från Förlorat), som spelar en nonsens läkare vid namn Emma Collins. Skådespelerskan levererar sina repliker med trovärdigt självförtroende, och hennes karaktär slår till och med en manlig kollega i käken. Hon är hård men också karismatisk, särskilt i scener med motspelaren Reina Aoi, en japansk skådespelerska som visar tydlig stjärnpotential. Den mest spännande aspekten av Deep Blue Sea 3, dock kan vara det smarta manuset från Dirk Blackman som länkar handlingen till de två ursprungliga filmerna. Ingenting känns påtvingat i den tredje franchisedelen, och det finns några riktigt roliga ögonblick med Alex Bhat som Spinnaker, en karaktär som refererar både till James Browns funkighet och något kallad "Seamageddon".
1. Djupt blått hav
Djupt blått hav har starka centrala framträdanden, förstklassiga actionsekvenser och radhajscener. Som med alla franchisefilmer kretsar den centrala premissen kring genetiskt framställda hajar med stora hjärnor, som skapar två anmärkningsvärda hoppskräckögonblick där huvudrollsinnehavare känner vreden från sina vattenlevande ämnen. Det finns flera tunga skämt som mest landar, och LL Cool J ger en minnesvärd prestation som Preacher Dudley, en karaktär som är i fokus för flera intensiva sekvenser. För att vara tydlig, LL: s skådespeleri stämmer inte överens med Samuel L. Jackson eller Stellan Skarsgård, men hans framträdande kräver komisk lättnad istället för stoiska repliker. Så det fungerar. Medan Deep Blue Sea 2 känns oinspirerat och Deep Blue Sea 3 känns positivt indie (på bästa möjliga sätt), originalet Djupt blått hav känns som en riktig blockbuster med bilder som tittarna kommer ihåg.
Disney försenar 6 MCU-släppdatum, tar bort 2 Marvel-filmer från Slate
Om författaren